Mina Darlings!
Idag åt jag lunch med Darling Anna. Vi har inte känt varandra så där jättelänge och känner inte varandra väldigt väl heller, men vi gillar varandra – absolut.

Och efter idag är hon definitivit på min topplista, den saken är klar!

Vi träffades på Café Fenix och stod och underhöll stackars Martin som varit i Barcelona en vecka och väl mådde, ja, inte så där himla bra, om man säger så. För att uttrycka det snällt så var det bra att han hade en så snygg solbränna…

Sedan frågade jag Anna var vi skulle sitta och hon svarar: ”Där du ser snyggast ut, Darling”. Jag var stum av beundran. I ärlighetens namn tror jag aldrig att någon har sagt samma sak tidigare.

Vi satte oss så klart utomhus och där hade vi en fantastiskt mysig lunch tillsammans.

Tack, Anna för din obetalbara kommentar – i framtiden kommer jag att uppfostra andra väninnor att säga samma sak. Du är bara bäst.

Puss & kram från er egen Fluffbabe Blondie (som tar varje komplimang på fullaste allvar. Det borde alla göra.)

Mina Darlings!
Varsågoda – här kommer min senaste krönika, som handlar om Fluffbabe Chic:

Vanligtvis sitter vi alla fast i våra gamla umgängen med goda vänner som vi har känt hur länge som helst. Det är tryggt och mysigt och sådana vänner är givetvis otroligt värdefulla. Men då och då – bara för att skoja till det lite grand – kan det vara kul att ge sig ut på djupt vatten och bjuda hem någon som du aldrig har umgåtts med tidigare. Det kan faktiskt visa sig vara mycket givande.

För några år sedan bjöd jag hem Fluffbabe Chic och hennes man på middag. Hon och jag hade funnit varandra på jobbet och börjat umgås lite privat, bara hon och jag. Vi hade shoppat lite tillsammans, det är ju det som gör att vi flickor lär känna varandra och börjar tycka om varandra ni vet. Inför den här middagen ringde jag Fluffbabe Chic för att höra om det var någonting som hon eller hennes man inte åt. ”Det enda jag inte äter är könshår”, svarade hon glatt. ”Och det är samma sak med Bosse”.

Kul. Det kändes som att den här kvällen skulle kunna sluta lite hur som helst. Jag kan redan nu avslöja att den gjorde det. En lyckad middag handlar också om att man har lagt mycket tid på bordsplaceringen. Att man verkligen har funderat igenom vilka som kan tänkas ha kul ihop. Jag bestämde mig för att sätta Fluffbabe Chic bredvid en av våra mer stabila vänner. Och sedan höll jag tummarna.

Redan vid förrätten hade hon börjat diskutera könshår med sin bordskavaljer. Vid varmrätten började hon linda in honom i – toalettpapper. Från topp till tå. Han var så inlindad att han inte kunde äta själv. Men det gjorde inget, för det hjälpte Fluffbabe Chic honom med. Den stackars mannen chockades så svårt av detta möte att han inte kunde tala om annat under alla andra middagar den hösten. Till slut fick vi be honom att sluta – eller söka hjälp.

Men ännu var inte kvällen slut. Efter ett besök på damrummet kom Fluffbabe Chic ut med en oskyldig blick och slog en lov kring bordet innan hon återvände till sin sönderstressade bordskavaljer. Vi satt förstummade. Hennes klänning hade fastnat under midjeresåren på strumpbyxorna och en tämligen väl tilltagen bakdel kunde beskådas av oss alla. Från detta raffinerade arrangemang hängde två meter toalettpapper…

Om jag hade känt henne bättre vid den tidpunkten så hade jag självklart vetat att hon hade gjort det här med flit. Men det här var vår första middag och jag hade ingen aning. Till slut bröt hon själv tystnaden och sa: ”Vad tittar ni på? Nej, men så tokigt det här blev, då”.

Det var en helt fantastisk kväll. Våra vänner (möjligen med undantag av den inlindade bordskavaljeren) fullkomligt älskade henne. Visst var det lite jobbigt att komma in i badrummet när alla hade gått hem på natten och se att Fluffbabe Chic hade rivit ut varenda pryl i mitt badrumsskåp och lagt dem i badkaret. Och visst var det bisarrt att vakna på morgonen av att någon ute på gatan (jag bodde i en lägenhet på tredje våningen) stod och skrek: ”Vad f-n är det som hänger ut genom fönstret däruppe? Det är ju toalettpapper!” Men vilket ös det var under kvällen. Snacka om att bjuda på sig själv…

Senare har Fluffbabe Chic förklarat att hon är lite generad över den där tiden i sitt liv. ”Det var liksom min installationsperiod. Jag gjorde installationer av allt jag kunde komma på”. Jag är trots allt glad att det inte var på min middag som hon bestämde sig för att – tillsammans med värdparets tonåringar – klättra upp genom takluckan på vinden och börja åka rutschkana nerför taket. Det här var på Östermalm i Stockholm och några grannar i huset bredvid trodde att det var en föräldrafri fest som hade ballat ur. De ringde polisen som kom och avbröt leken.

Om några dagar är det dags att på allvar introducera Fluffbabe Chic för mina fantastiska vänner i Kristianstad. Jag kan knappt bärga mig och det kan inte hon heller…

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som heller aldrig har varit mycket för könshår)

Mina Darlings!
Jag har ju fyllt år (som jag älskar) och haft ett sjudundrandes födelsedagskalas som jag kommer att leva länge på. Jag kommer också att leva länge på alla fantastiska tal mina underbara vänner höll för mig – sötnosar!

Ett mycket speciellt tal höll min Darling brorsdotter för mig och det är så gulligt att jag faktiskt tänker ta mig friheten att dela med mig av det:

”Here’s to the crazy one.

The fluffy.

The sparkling.

The astonishing.

The champagne in the watertaps.

The one who sees things differently.

She’s not fond of limits. And have no respect for status quo.

You can praise her,

disagree with her,

quote her,

disbelieve her,

glorify or vilify her.

About the only thing you can’t do is ignore her.

Bacause she changes things.

She invents.

She imagines.

She heals.

She explores.

She creates.

She inspires.

She pushes the human race forward.

Maybe she has to be crazy.

How else can she stare at a coffin and see an Angelbox?

Or how else can she make ironing a time for champagne?

Or look at earplugs and see yet another way of tinsel herself and friends?

While some see Fluffbabe Blondie as a crazy one – we see a genius.

Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som är tårögd av kärlek och rörelse – I love you Jennifer – tack igen!)

Mina Darlings!
Det har varit otroligt tyst och stilla ifrån mig under ett par veckor – jag vet… Detta beror helt enkelt på att jag har varit totalt och fullkomligt hysteriskt uppslukad av mitt födelsedagsfirande, som faktiskt har pågått under drygt en vecka.

Precis som det ska göra när man fyller år.

Först var det ett überfluffigt kalas och sedan åkte Pojkvännen och jag till London för att fira den ”riktiga dagen”. Jag satte rekord genom att dricka champagne vid sex tillfällen under dagen. Det här innebar så klart att jag var ordentligt trött när jag gick och lade mig på kvällen.

Precis som man ska vara när man fyller år.

Men nu ska ni höra: Jag hade tagit med mig en extraväska för att kunna köpa fluffigheter till shoppen om jag skulle råka hitta några (jag hittade tyvärr bara en enda grej…) och på ditvägen hade jag lagt alla mina skor i den väskan.

När vi skulle lämna bilen i garaget på Kastrup höll vi på att glömma den väskan. Men jag kom på det och vi gick tillbaka och hämtade den. Då säger Pojkvännen: ”Det är ju fantastiskt av dig, när man tänker efter. Du kunde ju lika gärna ha låtit den vara kvar och sedan skulle vi ha tvingats köpa massor av nya skor åt dig när vi kom till London”.

Ja, jädrar. Att jag inte tänkte på det!

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som verkligen måste ta och skärpa sig för att inte riskera sin fluffbabe-status)

Mina Darlings!

Jag har jobbat som egenföretagare i många år och måste erkänna att det finns något som jag verkligen saknar från min tid som anställd, nämligen arbetskamrater. Eftersom jag hade fördelen att under 10 år vara anställd på ett av Sveriges största förlag, det vill säga i en bransch med verkligt galna och roliga människor, så har jag fantastiska minnen som jag gärna delar med mig av. Ett av minnena är den numera klassiska anekdoten om den så kallade Konferenstrosan…

Det började som en helt vanlig dag på kontoret. Jag satt och bläddrade igenom något trist och funderade över meningen med livet. Plötsligt ringer telefonen. Jag lyfter luren – ännu lyckligt ovetande om att detta samtal kommer att få konsekvenser av sällan skådat slag – och hör marknadschefen för en av Sveriges stora inredningstidningar skrika: ”Åsa, samla ihop så många tjejer som möjligt och möt mig i konferensrummet – NU!”

Jag var klok nog att inse att det inte var läge för diskussioner. Denne numera pensionerade marknadschef var känd för sina smått galna idéer och dessa idéer skulle alltid genomföras med omedelbar verkan. Det kan också tilläggas att många av hans briljanta idéer slutade som just idéer. Oftast orkade han inte fullfölja sin tankebana och omsätta idéerna till verklighet, men tyvärr gällde det inte den här gången, som det skulle visa sig.

Snart stod vi alltså där – ett femtontal snabbt rekryterade kvinnor – nyfikna på hans senaste påfund. Marknadschefen själv var som alltid uppspelt och redo att köra över oss mentalt om detta skulle krävas för ett lyckosamt genomdrivande av hans senaste projekt.

Mitt på bordet stod en brun låda. Den var till bredden fylld med – trosor. Det visade sig att Marknadschefens svärmor hade gått på kurs och lärt sig sy trosor och nu skulle Marknadschefen hjälpa henne att bli av med ett större antal och själv tjäna storkovan. Det var nämligen alltid stora pengar inblandade i Marknadschefens vilda planer.

Det fanns verkligen inga trosor som jag gillade och jag ställde mig för omväxlings skull lite avsides. Det var ju inte min mening att störa försäljningen som verkade gå strålande. Marknadschefen var alltså på topphumör men missade inte mig, där jag stod i mitt hörn:

”Åsa, du måste också handla!”, vrålade han entusiastiskt. Jag försökte taktfullt säga att jag stod över shoppingen idag. Jag borde ha insett att det aldrig i livet skulle stoppa Marknadschefen, som omedelbart skulle ha reda på orsaken till denna – för mig – otippade kommentar.

Marknadschefen insisterade alltså. Jag höll emot. Tills slut sa jag lite försiktigt att det inte riktigt fanns den modellen som jag använde. Jag hoppades att det skulle räcka som förklaring. Men inte. Marknadschefen frågade givetvis snabbt vad det var för modell jag ville ha.

Jag har senare med en dåres envishet hävdat att det som sedan hände var oundvikligt. Efter att verkligen ha FÖRSÖKT slippa berätta för Marknadschefen att hans svärmors hemmasydda trosor var anskrämliga, återstod bara en sak: att tysta honom för gott. Det här var självklart något som många personer före mig hade försökt och – misslyckats kapitalt med. Därför insåg jag att det skulle krävas något alldeles speciellt. En plan utarbetades blixtsnabbt i min hjärna.

Jag drog resolut ned mina jeans till knäna och sa: ”Jag använder den här modellen och det finns inga sådana i lådan”. Trosan råkade vara minimal och dessutom en aning genomskinlig (vilket jag faktiskt hade glömt när jag drog ner byxorna) och alla vi församlade kvinnor fick nu njuta av något mycket sällsynt – en fullkomligt mållös Marknadschef som stod och kippade efter luft. Han återhämtade sig dock snabbt och skrek:

”Inga problem – min svärmor kan sy allt. Vi kallar den nya modellen för Konferenstrosan!”

När julspexet gick av stapeln ett par månader senare, bevittnat av alla femhundra anställda på förlaget, var ”Konferenstrosan” ett bejublat nummer och jag blev snabbt ett hett byte på dansgolvet den kvällen. Av någon anledning.

Resten är förlagshistoria.

Mina Darlings!
I vår umgängeskrets finns det massor av tävlingsinriktade människor som älskar att vinna och hatar att förlora. Jag har aldrig brytt mig, faktiskt. Kanske för att jag alltid har varit kass i idrott och därför insett att det liksom aldrig skulle bli aktuellt med några vinster.

MEN – saker och ting ändrar sig med åren. Förra året lyckades jag till exempel skjuta mål på AIK’s supersnygge målvakt Christoffer Heino Lindmark. Med klubban i ena handen och handväskan (!) i den andra. Helt makalöst. Jag höll på att svimma när pucken gled in mellan benen på Christoffer och han var väl motsvarande chockad. Tror jag.

Igår var det dags igen. Vi var bjudna på en liten sommarfest hos goda vänner och den skulle inledas med ett parti krocket i trädgården. Inte hade jag räknat med det, så jag hade så klart ett par ursnygga gröna högklackade lackskor (med rosett) på mig och vinglade runt på gräsmattan. Med ett glas rosévin i handen, förstås.

Vi delades in i par. Jag fick Tandläkare Lars som partner. ”Är du en tävlingsmänniska” frågade jag snabbt. Det är alltid bra att veta hur arga folk kommer att bli på mig för att jag spelar uselt. ”Inte ett dugg”, svarade han. Jag vill också tillägga att han hade en ljussrosa tröja på sig!

Vi spelade på och hade roligt. Flera av de andra paren höll på och krockade bort oss hela tiden, men vi tog det lugnt. Och vi krockades inte! Ska man vinna så ska man göra det på egna meriter tyckte vi. Inte för att man har varit elak mot någon annan.

När vi hade kommit halva vägen började jag se mig omkring. För det första var jag den enda av tjejerna som hade högklackat. För det andra var Lars och jag de enda som fortfarande gick omkring med våra vinglas i handen. Och fick påfyllning. Hela tiden. Vi hade ett väldigt ståhej och besvär med att hålla ordning på den andras glas när det var dags att slå (heter det så i krocket?).

Efter en timmes spelande var det klart. Vi hade vunnit!!! De andra var inte ens i närheten. Lars och jag tittade på varandra och drack lite mer rosévin. ”När ska vi äta” undrade vi hoppfullt.

Stämningen var väl inte så där jättemycket på topp och vi fick nästan inga gratulationer. Men det gjorde ingenting.

Så nu tänker jag att jag nog borde ge mig på någon idrott på elitnivå. Uppenbarligen blir jag bara bättre och bättre med åren. Och varför skulle jag inte bli det, egentligen?

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som funderar på om hon ska satsa på tennis)

Mina Darlings!
Här kommer ännu en krönika publicerad…

Jag älskar flygplatser. Det är något alldeles speciellt med atmosfären, ett slags förväntan i luften, en puls. Folk som är på väg till eller från. Några av mina allra skojigaste och knäppaste upplevelser – och gudarna ska veta att jag har många – har inträffat på flygplatser runtomkring i världen.

Vid ett tillfälle skulle jag flyga hem från San Francisco, där jag hade varit och jobbat en vecka. Eftersom jag tycker att det är så roligt på flygplatser ser jag alltid till att vara i god tid. Den här gången var jag i extremt god tid och allt gick som på räls. Det var ingen kö i incheckningen och jag släntrade sedan glatt bort till säkerhetskontrollen där det inte heller var någon kö att tala om.

Det var en gigantisk, grönklädd afroamerikansk tant som var kontrollant och jag tyckte att hon stirrade hotfullt på mig. Med mitt gladaste leende hälsade jag på henne och började lägga upp kavajen, bältet och vad-det-nu-var. Och så tog jag klivet igenom. Det pep givetvis. Det gör ju alltid det.

Den grönklädda jättetanten tittade på mig uppifrån och ned, nickade mot mig och sa: ”Ta av det där halsbandet”. Jag hade ett ganska stort och tungt silverhalsband på mig, så det var troligt att det var det som gjorde att jag pep. Problemet med det här halsbandet är att det är nästan omöjligt att knäppa det själv. Man måste ha hjälp. Så jag svarade tanten: ”Absolut, men skulle du vilja vara snäll och hjälpa mig att sätta på det igen?”

Jättetanten genomgick en alldeles synbar förvandling – rakt framför ögonen på mig – hon blev plötsligt mild som en nyfrälst abbedissa och försäkrade mig att hon gärna skulle vara behjälplig bara jag hade lyckats ta mig igenom säkerhetskontrollen.

Den här gången gick det finfint och jag traskade igenom utan fadäser. Bakom mig hade det nu hunnit bildas en liten kö så när jag var redo för att få mitt halsband påsatt var den gröna tanten upptagen med någon annan resenär. ”Hallå” skrek jag, ”ursäkta mig!”.

Min jättetant lämnade utan en sekunds tvekan sitt uppdrag med att försöka identifiera terrorister och kom fram till mig. Jag lämnade över mitt halsband till henne och medan vi står där – tätt ihop – ser hon mig i ögonen och säger: ”Darling, borde du verkligen vara ute och resa på egen hand?”

Det är ju en bra fråga.

Vid nästa tillfälle var jag i alla fall inte ensam. Pojkvännen och jag skulle till London över helgen och vi var – vår vana trogen – ute i god tid, den här gången på Kastrup.

Återigen en säkerhetskontroll och jag var full av tillförsikt. Alla mina läppglans (jag räknade dem vid något tillfälle och insåg att jag har fjorton stycken i handväskan) låg ordentligt i en plastpåse som jag la upp på bandet.

Det pep inte ens när jag gick igenom och jag såg framför mig en lång härlig shopping på Kastrup. Plötsligt säger den kvinnliga kontrollanten: ”Är det här din handväska?” Hon håller upp min väska som om den innehöll en bomb. ”Absolut” svarar jag. ”Vad har du i den”, undrar hon.

Vilken fråga! ”Vad har jag i den?” Det finns väl inte en kvinna som vet vad hon har i sin handväska! Fråga istället vad hon inte har! Så jag sa glatt ”Det vet jag inte, du får gärna titta”.

Kontrollanten stoppar ned handen i min väska och fiskar upp en burk av något slag. ”Vad är det här?” undrar hon. ”Åh”, säger jag överraskad, för det här hade jag garanterat glömt att jag hade i väskan, ”det där, det är bara mitt pepparspray!”

Det blir plötsligt mycket tyst runt omkring mig. Ja, alltså, jag hade ju köpt det där pepparsprayet i ett parfymeri i stan och tänkte att det kan alltid vara bra att ha till hands någon gång. Inte tänkte jag på att det låg där längst nere i väskan och skramlade. Och det var som senare sa till pojkvännen: hade jag kommit ihåg att jag hade ett pepparspray i väskan så hade jag självklart lagt ut det innan vi åkte…

Den kvinnliga, mycket trevliga, förresten, kontrollanten såg allvarligt på mig och sa: ”Det här får du inte ta med dig”. ”Det gör inget”, sa jag, ”du kan behålla det. Kan vara bra att ha, kanske”.

Hon såg fortfarande mycket allvarlig ut och tog sats igen: ”Alltså, det här är allvarligt. Det räknas som vapensmuggling och jag måste tillkalla polisen”.

VAD??? Min hjärna kunde liksom inte ta in den här informationen. Jag bara stirrade på henne.

Bakom mig suckade Pojkvännen och sa: ”Vi skulle ju hinna med en lunch också…”

Hur det nu var måste den söta kvinnliga kontrollanten ha förstått att mitt uppsåt inte hade varit att kapa något flygplan, för efter några samtal – definitivt till polisen på Kastrup – sa hon att polisen inte behövde komma dit. Jag skulle bara skriva under ett papper där jag erkände vapensmugglingen.

Sagt och gjort, jag satte min signatur på formuläret och den gulliga kontrollanten började riva av min kopia. Då får jag plötsligt syn på att en av kopiorna är på rosa papper och jag skriker ivrigt: ”Snälla, jag kan väl få den rosa?”

Det fick jag och den ligger nu i en låda hemma hos mig som en påminnelse om det absolut värsta brott jag någonsin har begått.

Så frågan om jag borde flyga ensam skulle väl egentligen omformuleras till om  jag borde flyga överhuvudtaget?

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som när hon tänker efter faktiskt inte har flygit på länge..)

Mina Darlings!
Ni har väl inte undgått det faktum att katten Chilli har fått en lillebror? Den Lilla Katten (som är ca 6 månader, tror vi) stod plötsligt utanför vårt hus och skrek. Den var avmagrad och jättesöt, så vad skulle vi göra? Efter att ha försökt stå emot honom i två dygn var det liksom kört. Så nu bor han också här.

Gissa om Chilli är sur. Han har visserligen börjat komma över det och för ett par dagar sedan förlät han mig. Men vi har ett återstående problem och det är maten. Katten Chilli är ju en man i sina bästa år som möjligen har ett par kilo för mycket (fast Fluffbabe Gold säger att det bara är hans praktfulla päls som är så fluffig…) så vi försöker ju få honom att äta lite mindre.

Den Lilla Katten behöver ju Junior-mat för att växa och han är superaktiv – vi har aldrig sett en snabbare katt. Kanske ska han få heta Wilding? Hur som helst, det här torrfodret för juniorer är uppenbarligen mycket godare än Chillis eget och jag har vid flera tillfällen sett honom smygäta ur den lilles skål.

Inte bra alls, så klart.

I morse stod Chilli och skrek och ville ha mat. Han hade redan fått sin ranson, så jag sa stopp. Efter att ha provat utmattningsmetoden på mig = ihållande skrik i ca 15 minuter gav han upp och vad får jag se? Chilli som står och försöker äta lite små bitar av den lilla kattens mat, som har ramlat ned på golvet och är fulla av damm.

Tro mig – jag känner den här katten. Det var en ren demonstration av vad jag tvingade honom till. Ingenting annat.

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som ska vinna detta krig…)

Mina Darlings!
Jag har ett skojigt uppdrag för Radio P4 så här på sommaren och det är att skriva och läsa upp en krönika varje vecka. Krönikan ska handla om kul och knäppa grejer som har hänt i mitt liv och det är ju en hel del… Jag har lagt upp några av de tidigare krönikorna är på bloggen och här kommer den här veckans. Ni som har följt min blogg under längre tid har kanske redan läst det, men jag lovar – detta är värt att läsa om igen….

Håll till godo – här kommer ”Peter på Ambulansen”:

”Jag är en mästare på att slingra mig undan sådant som jag inte gillar att göra. Anledningen är enkel – varför ska jag tvingas göra trista saker om jag inte har lust? Det är helt enkelt mycket bättre om någon annan gör det, brukar jag resonera.

Allt som har med underhåll av min bil räknas dit. Det är hur tråkigt som helst att tanka, fylla på spolarvätska och, framför allt, att tvätta bilen. När det börjar bli dags för något av det lånar jag därför påpassligt och välvilligt ut bilen så att det blir gjort av någon annan. Jag lyckas med den här strategin förvånansvärt ofta, faktiskt. Men inte alltid.

För ett tag sedan insåg jag att bilen var så smutsig att jag faktiskt inte stod ut med att köra omkring med den längre. Dessutom var det en fantastiskt solig dag och kombinationen drev mig till en bensinmack med tvättinrättning. Nu är jag av förklarliga skäl väldigt ringrostig när det gäller biltvättar så jag gick in till killen i kassan och bad honom att noggrant berätta hur jag skulle göra.

Jag fick en fantastisk beskrivning som vilken 3-åring som helst hade kunnat fatta och körde in bilen i tvätthallen. Sedan klev jag ur och stoppade in polletten enligt instruktionen och stod nöjd utanför i solen och tittade på när min bil tvättades.

Plötsligt kom en bil och ställde sig i kö bakom mig till tvätten. En kille kliver ur och jag säger: ”Hejsan, jag står här och funderar på om det är så bra att den där sitter kvar på taket”. Jag pekade på radioantennen på min bil samtidigt som den stora tvättrullen långsamt närmade sig.

Killen sa inte ett ord, kastade en snabb blick in i tvätthallen och slängde sig sedan rakt in i schamponeringen och började skruva av min antenn. Jag stod utanför och skrek åt honom att omedelbart gå ut därifrån. Det flög nämligen schampo åt alla håll och han var ruskigt nära att få samma behandling som bilen.

Några sekunder senare kom han ut till mig med antennen i handen. Jag försökte generat borsta av honom lite schampo. Han förklarade att det absolut inte hade varit bra om antennen hade varit kvar på taket. Det hade kunnat bli en dyr historia, sa han. Jag hade ingen som helst lust att fråga exakt hur dyr. Det var liksom illa nog som det var…

Sedan stod vi där och småpratade tills min bil var färdig. Och det är då den här killen verkligen visar vad han går för. Han tar nämligen min radioantenn, går tillbaka in i biltvätten – och skruvar på den igen! Jag var – för ovanlighetens skull – fullkomligt mållös. Och otroligt imponerad. Vilken gentleman.

Det bästa jag kunde komma på att säga var: ”Du är min hjälte – skulle jag kunna få skriva om dig i min blogg?” Killen log och sa; ”Självklart, du kan säga att det var Peter på Ambulansen, så vet folk vem jag är”.

Här kom naturligtvis delvis förklaringen till varför han hade agerat så snabbt när han såg vad som var på väg att hända. Jag tackade honom igen och han sa glatt att jag bara kunde säga till nästa gång jag tänkte tvätta bilen, så skulle han komma och skruva av och på antennen.

Peter på Ambulansen – jag har sagt det förut och jag säger det igen: Världen behöver fler män som du. Många fler.”

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som faktiskt inte har tvättat bilen sedan dess…)

Mina Darlings!

Vissa saker i livet är det faktiskt bäst att bara kapitulera inför. Sådant som till sin natur är så omöjligt att förändra att det vore slöseri med tid att ens försöka. Att slita en hängiven, grillande man från sin grill är en sådan sak. Det kommer högst troligt att bli en handgriplig kamp och då kan vi flickor nästan säkert inte vinna. Mitt råd? Ge upp och ägna dig åt något kul istället!

Om någon borde veta, så är det jag. Jag har för sjutton skrivit en hel bok i ämnet! Visserligen tillsammans med en man, men ändå. Sett så här i efterhand borde jag ha låtit bli, men så är det med mycket man gör – eftertankens kranka blekhet…

När boken ”Kvinnor vid grillen” kom ut var den en sensation. Clas Petersson (som skrev alla recept) och jag flängde runt och blev intervjuade till höger och vänster och det skojigaste var när TV4 bjöd in oss till morgonsoffan. Clas förberedde sig på sedvanligt tjusigt och proffsigt sätt och hade massor med råvaror med sig till TV-huset. Meningen var att ”vi” (ha!) skulle stå och grilla uppe på taket samtidigt som de filmade och intervjuade oss.

Programledare var Anna Lindmarker och Staffan Dopping. Båda två var otroligt fascinerade över att någon kvinna överhuvudtaget hade kunnat komma på tanken att försöka ta grillen ifrån mannen. Vid den tidpunkten var även jag det. För jag hade fått se prov på den bistra verkligheten…

I boken har jag intervjuat ett antal kända män som får berätta hur de ser på en Kvinna vid Grillen. De är i tur och ordning: Mark Levengood, Lasse Anrell, Steffo Törnquist, Curt Lundmark, Lars-Åke Wilhelmsson, Jesper Aspegren och Carl Jan Granqvist.

Det var mycket testosteron på sina håll och jag kan bara säga att en del av dem gav ganska väntade svar – andra var fullkomligt chockerande. Vem kunde till exempel tro att svärmorsdrömmen Jesper Aspegren skulle säga följande: ”Kvinnor kan inte grilla och det kommer att ta generationer innan de lär sig”.

Så när Staffan Dopping i direktsändning frågade hur jag brukar göra när jag grillar var svaret förstås både ärligt och rakt: ”Jag har aldrig grillat i hela mitt liv. Jag får inte”. Det var hur kul som helst. Här hade de släpat upp oss på taket på TV4, förberett med en grill, sminkat oss och fixat våra hår och Staffan hade antecknat en massa frågor han skulle ställa till mig (det råkade jag nämligen se) och så släpper jag denna bomb.

Det blev helt tyst uppe på taket. Kameran gick och Staffan Dopping stod och kippade efter luft. Jag log och Clas grillade. Det var precis som det brukar vara i varenda svensk trädgård med andra ord! Med undantag för att mina bröstvårtor stod rätt ut på grund av att det var svinkallt där uppe på taket. Möjligen.

Om inte grillningen hade varit så otroligt viktig för männen så hade säkert inte hämnden för boken heller blivit så kraftfull. Två år senare (det tar lite tid att göra böcker) damp nämligen boken ”Killen vid grillen” ned på disken. Jag kan bara föreställa mig vad författaren Jonas Borssén måste ha gått igenom rent mentalt när han såg ”Kvinnor vid grillen”. Hur dåligt sov han på nätterna? Drömde han mardrömmar? När beslutade han sig för att hämnas?

Själv hade jag för länge sedan gått vidare i livet så jag tyckte det var jättekul med den här boken. Så kul, faktiskt, att jag ringde upp Jonas Borssén och frågade om vi inte skulle göra något ihop. Jag menar, med två så lika boktitlar och allt. Kunde ju bli riktigt skojigt. Tänkte jag. Det tänkte inte han.

Om man skulle våga sig på att tro att jag på något sätt startade en trend med min bok, så måste det ha varit trenden ”Machogrillning”. Killarna slog verkligen tillbaka med full kraft! I år är till exempel de två storsäljande grillböckerna skrivna av machokillarna Börje Salming och Per Morberg.

Så jag anser detta slag förlorat. För gott. Och som den goda förlorare jag faktiskt är kommer jag i sommar – precis som alla tidigare somrar – att nöjd och glad fortsätta vika servetter, blanda sallad, göra marinader och duka.

För när grillen tänds och de blodiga biffarna slängs på gallret och Mannen står där, knappt synlig i grilloset, då sitter jag lugnt tillbakalutad i en stol, vippandes på mina små högklackade skor och läppjar på ett glas rosa champagne.

Och jag är såååååå lycklig…

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (och ja – det FINNS några exemplar av boken kvar, som går att köpa på www.fluffbabes.se)