Mina Darlings!
Jag vet, jag vet – ni sitter och väntar på att få höra om pinsamheter från Luleå och det har helt enkelt tagit tid och kraft att förbereda mig för detta erkännande. Men här kommer det och ha så kul:

Fluffbabe Harmony och jag (ibland är det jädrans bra med ett alias) är på väg till vårt första Förbundsmöte med Sveriges Begravningsbyråers Förbund som i år hålls i Luleå. På flyget upp sitter vi och pratar och skrattar och jag tycker att det här ska bli så spännande efter att jag har sett i Scanorama hur HÖGT UPP Luleå ligger! Jag som aldrig har varit norr om Östersund.

Vi börjar närma oss och planet sjunker så att vi nu kan sitta och titta ned över landskapet. Det är fantastiskt. Så mycket skog, så mycket vatten och så många öar! Men vänta nu:

- Vad häftigt det ser ut med all sand, nästan som i Karibien (säger den ena).

- Eller hur? Jag hade ingen aning om att det var så här exotiskt (säger den andra).

- Är det där också sand? Det ligger ju mitt ute i skogen, ser det ut som? (den ena igen).

- Mjae, jag vet inte riktigt – det är lite konstig färg, va? Alltså, ska sanden vara så där ljus? (den andra filosoferar vidare).

- Exakt vad jag också har tänkt! Och kolla där – det ligger visst lite sand där ute på vattnet också (den första är entusiastisk).

———

- Vi kanske inte ska tala så högt (viskar den andra).

Det är nämligen ungefär då det går upp för oss båda två att det är SNÖ vi sitter och tittar på. Och vi har så klart skrikit till varandra så att hela planet (som är fyllt med begravningsentreprenörer på väg till samma möte som vi) har hört, man blir ju lite lomhörd på flygplan, ni vet.

Tja, vad kan jag säga? Blir det bättre om jag färgar håret brunt?

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som minsann är van vid sommartemperaturer, så det är väl inte så konstigt…)

Mina Darlings!
Om ni är som jag så har ni en hemlig eller öppen kärlek för H&M. Det är något underbart med det företaget och det har liksom alltid funnits. Så har även vissa delar av personalen, känns det som och det är minsann lika underbart det!

Idag var jag inne och ”snabbshoppade” till Fluffbabe Harmony’s och min förestående resa till Luleå där vi ska träffa begravningsentreprenörer hela helgen och visa rosa Angelboxar.

När jag kom till kassan stod tre av de förtjusande damerna där – ja, ni vet några av dem som ”alltid har funnits” och jag tänkte muntra upp dem lite så här en vanlig onsdag eftermiddag: ”Hej Darlings” skrek jag glatt.

De vände sig förskräckt om och jag riktig såg hur deras kroppspråk signalerade ”det har kommit in en galning i butiken – var är vakten”.

När de fick syn på mig slappnade alla tre märkbart av och sken upp och den ena darlingen sa: ”Åh, är det DU..!”

Jag förklarade att jag tyckte att de förtjänade en komplimang och att få bli lite glada.

Det gillade de. Vem hade inte gjort det?

Puss & kram från er egen Fluffbabe Blondie (som tycker att många förtjänar att kallas Darling)

Mina Darlings!
Pojkvännen och jag var härom veckan på en helt galen resa till mörkaste Afrika. En av telningarna har ju valt att plugga ett år i Nairobi och vi skulle komma och överraska på hennes födelsedag.

Jag borde ha vetat att en lycka sällan kommer ensam, men det HÄR slår faktiskt det mesta jag har upplevt eller hört talas om. Läs, begrunda och lär:

1. Det började med fortkörningsböter så fort vi hade passerat Öresundsbron på väg till Kastrup (när jag efteråt rekapitulerade hela alltet så minns jag att jag fick en konstig känsla i magen redan då…).

2. När det är vår tur att checka in tittar tjejen bakom disken på Pojkvännen och säger: ”Du kan inte åka till Afrika med det här passet – det måste vara sex månader kvar tills det går ut och du har bara fyra”. Vi tror inte våra öron och försöker ”tala henne tillrätta”. Utan resultat. Vi får helt enkelt lyfta väskan av bandet och lämna disken.

3. Vi ger inte upp så klart utan går till flygbolagets (Turkish Airlines) informationsdisk och förklarar läget och ber om att få nya biljetter till nästa dag. Efter några minuters klapprande på en dator säger tjejen: ”Tjaa, nu hade ni ju bokat väldigt billiga biljetter och de är slut. Det blir 10.000 kronor för de nya biljetterna, tyvärr”. Pojkvännen och jag sluter ögonen och drar ett djupt andetag. Detta är bara inte sant.

4. Äntligen lite flyt i eländet – vi ber att få prata med tjejens chef (en sådan förfrågan kan gå på två sätt: antingen helt åt skogen eller så blir det faktiskt bättre), en snygg blond turkisk tjej som förbarmar sig över oss och lyfter telefonluren. Efter ett långt samtal med någon på turkiska ser vi hur ett stort leende sprider sig över hela hennes ansikte och hon säger: ”Blir det bra med sjuhundra kronor för båda?”

5. Med nya biljetter till morgondagens flyg i handen är det nu dags att fixa ett nytt pass till Pojkvännen. Vi åker tillbaka över bron och till polisen i Malmö. Nu har Pojkvännen ett fint, ROSA pass, som jag är hemskt avundsjuk på.

6. Vi bestämmer oss för att inte åka hem igen utan tillbringa natten på Hilton vid Kastrup, mysa i Köpenhamn och äta en god middag. Det är fullbokat på Hilton.

7. OK – men SAS-hotellet vid Tivoli är ju alltid trevligt. Vi ringer SAS och ber dem boka ett rum. Efter tjugo minuter är vi där, parkerar bilen i garaget och släpar upp väskorna för att checka in. Det visar sig då att det är FEL SAS-hotell de har bokat in oss på…

8. Nu är det ingen mening att börja tjura – vi biter ihop, tar väskorna och åker ner i garaget och hämtar bilen. En kvart senare kommer vi till det andra SAS-hotellet (de borde verkligen lära sig att hålla isär de båda hotellen…).

9. Efter att ha kört på en stolpe och skrapat upp hela sidan på bilen (!) när vi skulle parkera (nu var blodsockret låg – väldigt lågt) började vi om incheckningen. Nu var vi så slut att vi faktiskt behövde få ”prata av oss” hela vår hemska historia. Flickan i receptionen såg på oss med stort medlidande och sa: ”Stackars er – nu ska jag i alla fall fixa er ett riktigt fint rum”.

10. Vi kommer till rummet. Det ligger vägg i vägg med hissen och ismaskinen.

11. Vi byter rum.

12. Sammanbrottet är nära men vi biter ihop, tar en taxi in till Café Victor och beställer in en flaska champagne. Livet känns lite bättre.

13. Det som är kul med det SAS-hotell där vi bor är att det finns en riktigt bra thai-restaurang i källaren, Blue Elephant. Där har vi bokat bord för middag. På eftermiddagen får Pojkvännen en akut attack av magkatarr och vi inser att stark thaimat inte är en jättehit. Vi äter japanskt istället.

14. Tisdag morgon – nytt försök! Vi tar oss till Kastrup och ska parkera bilen. Pojkvännens kort fungerar inte i biljettapparaten. Han provar med ett annat. Samma sak. Ett tredje och ett fjärde. Njet. Vi tittar sammanbitet på varandra. Vi trycker på knappen för assistans: ”Tyvärr är det fullt i det här parkeringsgaraget – prova ett annat”. Detta har aldrig, säger ALDRIG (!) hänt förut. Ska eländet fortsätta idag också?

15. Vi checkar in. Passet funkar, vi pratar med tjejen bakom disken om våra platser – det är långt till Nairobi och vi vill INTE sitta vid någon nödutgång så att vi inte kan fälla sätena. Hon försäkrar oss om att det är lugnt.

16. Vi är äntligen ombord! Vi går fram till våra säten. De är vid en nödutgång.

17. Jag bryter ihop och börjar gråta. Vi lyckas byta säten med några snälla människor och vi får champagne som tröst…

18. Livet leker igen (lite grand, i alla fall).

Sedan går allt faktiskt riktigt bra, tro det eller ej. Vi kommer till Nairobi och även om vår resa bara blir 48 timmar totalt (!) så är allt superlyckat på alla sätt.

MEN – sista etappen hem så händer det igen. Jag vaknar efter en skön tupplur, stoppar min underbara, rosa och fluffiga sovmask i stolsfickan framför mig. Och glömmer bort den.

Sens moral: ”Börjar allt jävla sig – fundera över om du egentligen ska stanna hemma…”

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som bara MÅSTE få en ny ögonmask – de är helt fantastiska)

Mina Darlings!
För er som inte vet det, så släpps årets roséviner i morgon. Detta är ju en stor händelse som inte får slarvas bort. Speciellt för mig som under flera veckor tvingats dricka fjolårets rea-viner som ligger och ser dammiga ut på hyllorna. Jag travade därför in på Systembolaget redan idag för att försöka få mig en tjuvkik och kanske ett och annat tips.

Efter att ha trängt mig in på lagret och slitit åt mig en prislista – och faktiskt lyckats identifiera en och annan låda med härligt nyinkommen rosé – fick jag en fantastisk idé:

- Hörrni, tycker ni inte att jag borde passa som Champagnechef här på Systembolaget? undrade jag glatt. Ni kunde ringa in mig varje gång det kommer en sändning champagne (roséviner funkar också) och så tar jag på mig en liten dräkt av något slag och ställer mig och plockar upp flaskorna på hyllorna?

Ärligt talat verkade tanken på mig i min lilla dräkt och en skylt på bröstet där det stod ”Champagnechef” liva upp personalen ordentligt. De fullföljde idén med att se mig framför sig vid hyllan och hur jag liksom testade champagnen medan jag plockade.

- Så fort någon kommer fram till dig och frågar något om rödviner, så skakar du bara på lockarna och säger: ”tyvärr, jag jobbar inte på den avdelningen”. Det var sötnosen Daniel som fantiserade. Han började också fantisera om den dräkt jag skulle ha på mig. Jag gick inte in på några detaljer där…

När jag så småningom hamnade i kassan var jag så klart tvungen att delge den gulliga kassörskan vår tanke – hon hade ju inte varit med inne på lagret. Hon såg för sig att dräkten skulle vara en liten rosa Chaneldräkt. Det skulle jag kunna tänka mig. Fast jag tror ärligt talat inte att det är en sådan som Daniel föreställer sig.

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som önskar att Systembolaget inte var så himla statligt…)

Mina Darlings!
Nyss fick jag ett mail från Fluffbabes käre vän Kåre Halldén, svensk champagneexpert. Han har funderingar kring män och rosa champagne och hans iakttagelser är definitivt värda en blogg! Hör bara på detta:

Kåres erfarenhet är att så fort rosa champagne (eller roséchampagne som det egentligen heter) kommer på tal så reagerar kvinnor med glädje medan männen börjar se misstänksamma ut. Kåre lovar och svär att han har hört champagnemakare sälja in sin egen roséchampagne genom att säga: ”this is very good for the ladies”. Och detta trots att roséchampagne håller samma höga klass som vanlig champagne! Det är verkligen bara färgen som skiljer!

Kåre funderar vidare: ”Det kan väl inte vara så att män är misstänksamma mot roséchampagne bara för att bubblorna är – rosa?”

Kåre – som härmed är utnämnd till Manlig Hedersmedlem i Fluffbabes – avslutar med sina tre bästa argument för att dricka roséchampagne:

- Rosé-champagne är gott. Idag satsar producenterna minst lika mycket krut på sina roséer som på andra champagner. Detta inte minst på grund av de senaste årens rosétrend som verkar ha fått rejält fotfäste hos vinkonsumenterna.

- Rosén är den mest ”allroundiga” av alla champagner. En bra rosé-champagne passar utmärkt som aperitif, till maten, till ostbrickan och även till många desserter. De flesta rosé-champagner tillverkas genom att man blandar i lite rött vin, vilket ger rosén mer ”tyngd” i munnen.

- Rosa bubblor är snyggt i glaset. Punkt.

Jag säger bara detta: Heja Kåre! Vi måste hitta något kul samarbete med Fluffbabes, tycker inte ni andra det också?

Puss & Kram från Fluffbabe Blondie (som aldrig skulle få för sig att dricka något annat än roséchampagne efter denna lektion)

Mina Darlings!
Det har naturligtvis inte undgått någon av er att jag praktiskt taget har gått under jorden under en period. Jag har endast varit synlig på vår facebook-sida och det är ärligt talat det enda jag har orkat med.

Er egen Fluffbabe Blondie har krisat, skulle man kunna säga. Ja, först berodde det på att vi hade så rysligt mycket att förbereda inför vårt allra första framträdande på Formexmässan. Jag hann helt enkelt inte blogga, eftersom jag alltid är noga med att man ska ha något att blogga om – jag vill inte bara berätta att jag ska gå och lägga mig.

Sedan kom Formex och vi var en veritabel succé! Tänk er själva att släpa in en rosa Angelbox tillsammans med en champagneglashållare för strykbrädor på en present- och designmässa..! Vissa höll faktiskt på att svimma. Vi hade ju tagit fram en fantastisk söt liten rosa knapp med texten ”Give me champagne or I won’t shop” och den tog slut på nolltid. Maria Montazami fick så klart ett eget exemplar. Och Dogge Doggelito – vad nu HAN ska med den till.

Nåväl, mässan tog slut och jag var tvungen att vila upp mig, eller hur? SÅ – när jag är redo att sätta mig vid mitt tangentbord igen och börja författa – blir Småkatten påkörd av en bil och förlorar nästan synen på ena ögat.

Vi tvingas sätta på honom en strut och han får inte vara ute – under två veckor. Vilket innebar att han var tvungen att använda kattlåda. Vilket så klart katten Chilli tyckte var underbart – nu slapp ju han gå ut i kylan för att kissa (och annat onämnbart).

Fattar ni att jag var deprimerad? Mitt liv kändes meningslöst på alla plan. Det enda jag har gjort de senaste två veckorna är att hantera en kattlåda, försöka få i Småkatten något slags mat och hälla på mer sand i kattlådan.

Men nu är det över! Stygnen på Småkattens öga är tagna – och han får behålla sitt öga! HURRAAAA! Struten är kastad, kattlådan är just nu i diskmaskinen, sanden ligger i soptunnan och jag har fått mitt liv tillbaka.

Jag är så oerhört tacksam.

Det här har verkligen inte passat mitt varumärke.

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie

Ni får ju ursäkta om det blir lite mycket tjafs om Formex, men det hände så mycket som jag måste berätta om. Ja, det gör det ju alltid när det gäller Fluffbabes förresten.

Hur hittar man potentiella kunder när man står på en mässa undrar ni kanske? För oss Fluffbabes är det otroligt enkelt. Vi bara ser hur folk ser ut och så vet vi. Ibland kan det dock hända att våra Fluffbabes själva inte inser att de är en Fluffbabe, men det brukar vi ganska snabbt kunna ändra på.

Ta det här, till exempel. Jag står och spanar in folk som strosar omkring i gångarna och plötsligt får jag syn på två praktexemplar till Fluffbabes. De har precis hunnit passera vår monter när jag lyckas hugga tag i dem med orden: ”Darlings, ni måste komma in till oss och titta på fluff – ni är ju tvättäkta Fluffbabes”.

De två sötnosarna titta på mig och svarar: ”Nej, det är vi inte alls det.”

Jag tar ett hårdare tag om deras tröjor och säger: ”Joo, lita på mig – det är ni. Låt mig bara få förklara varför”. Motvilligt låter de sig släpas in i vår fluffiga monter och några minuter senare säger den ena till den andra: ”Hur har vi någonsin kunnat missa att vi är Fluffbabes?”

Ytterligare några minuter senare satt de och drack champagne med oss och vi fyllde i orderblocket.

Sens moral: Lita alltid på en Fluffbabe – hon vet vad hon talar om!

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie

Mina Darlings!
Vi Fluffbabes har ju en historia med Maria Montazami som inleddes i somras när min programledare på Sveriges Radio kom till mig och sa: ”Du och Maria Montazami måste bara träffas – hon är ju också från Västerås och ni låter exakt likadant”.

Sagt och gjort, jag fick Marias telefonnummer och det var faktiskt riktigt kul att höra mig själv börja prata som hon. Ha, ha, normalt sett låter jag inte så (tycker jag själv) men med Maria i andra änden var det helt omöjligt att inte ta efter.

Maria Montazami verkar vara så himla snäll och i hennes fall är det just den egenskapen som kvalificerar henne till en äkta Fluffbabe. På formexmässan hann jag aldrig träffa henne, men Fluffbabe Harmony (bilden) och Fluffbabe Gold var förbi hennes monter – hon ska ju börja sälja gardintofsar, förstår ni – och hälsade från mig samt gav henne en av våra rosa, fluffiga knappar!

Och varför det? Jo, dagen innan kom det förbi två tjejer från Helsingfors och då blev helt förälskade i vår rosa knapp med texten: ”Give me Champagne or I won’t shop”. De undrade om de kunde få en extra, för de var väninnor med Päivi (i svenska Hollywoodfruar) som skulle få den när de träffar henne i mars.

Vi kände det som vår plikt att se till att Maria Montazami fick sin knapp först…

Vi är ju Fluffbabes, trots allt.

Fluffbabes och Maria Montazami

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie

Mina Darlings!
Jag pratade precis med en av de nya kunderna vi fick på mässan. För det första är hon själv en tvättäkta Fluffbabe, för det andra verkar hela företaget vara fullt av Fluffbabes! Så här berättade hon: ”I vårt företag FÅR man inte jobba på fredagar, lördagar och söndagar”! Men varför inte på fredagar kan man undra? ”Vi går alltid ut och har lite party tillsammans med personalen på torsdagar och då måste man ju faktiskt vila sig lite på fredagen”.

Vilken fantastisk inställning, eller hur?

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie

Darlings!

Scenen som utspelades på Formex dagen innan mässan öppnade kommer att bli en klassiker, den saken är klar. Vi hade som ni vet bestämt oss för att ta med en rosa Angelbox bara för att den förklarar Fluffbabes koncept och idé så himla bra. ”Vi följer våra sötnosar från vaggan till graven”, ungefär.

Sagt och gjort. Klockan 10.00 anlände en likbil till lastkajen. Ur likbilen klev en likblek (jo, han var det) man, klädd i mellangrå kostym och en lika grå överrock. Chockade människor samlades långsamt kring ekipaget. Ingen sa ett ord.

Den likbleke mannen gick sakta runt bilen och öppnade bakluckan. Ut ur bilen drog han vår underbara rosa Angelbox och började rulla in den i mässhallen. Vid det här laget var de chockade åskådarna också tämligen likbleka.

Hela scenariot utspelades på mindre än fem minuter och den gråklädde allvarsamme mannen satte sig i sin likbil och åkte iväg.

En enda person talade. Han sa: ”Jag har jobbat här på mässan i snart tio år och jag lovar – jag har aldrig någonsin upplevt något liknande”.

Så gjorde Fluffbabes sin entré i en, för oss, helt ny värld.

Som ni förstår var det här bara början…

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie