Mina Darlings!
Här kommer ännu en krönika publicerad…
Jag älskar flygplatser. Det är något alldeles speciellt med atmosfären, ett slags förväntan i luften, en puls. Folk som är på väg till eller från. Några av mina allra skojigaste och knäppaste upplevelser – och gudarna ska veta att jag har många – har inträffat på flygplatser runtomkring i världen.
Vid ett tillfälle skulle jag flyga hem från San Francisco, där jag hade varit och jobbat en vecka. Eftersom jag tycker att det är så roligt på flygplatser ser jag alltid till att vara i god tid. Den här gången var jag i extremt god tid och allt gick som på räls. Det var ingen kö i incheckningen och jag släntrade sedan glatt bort till säkerhetskontrollen där det inte heller var någon kö att tala om.
Det var en gigantisk, grönklädd afroamerikansk tant som var kontrollant och jag tyckte att hon stirrade hotfullt på mig. Med mitt gladaste leende hälsade jag på henne och började lägga upp kavajen, bältet och vad-det-nu-var. Och så tog jag klivet igenom. Det pep givetvis. Det gör ju alltid det.
Den grönklädda jättetanten tittade på mig uppifrån och ned, nickade mot mig och sa: ”Ta av det där halsbandet”. Jag hade ett ganska stort och tungt silverhalsband på mig, så det var troligt att det var det som gjorde att jag pep. Problemet med det här halsbandet är att det är nästan omöjligt att knäppa det själv. Man måste ha hjälp. Så jag svarade tanten: ”Absolut, men skulle du vilja vara snäll och hjälpa mig att sätta på det igen?”
Jättetanten genomgick en alldeles synbar förvandling – rakt framför ögonen på mig – hon blev plötsligt mild som en nyfrälst abbedissa och försäkrade mig att hon gärna skulle vara behjälplig bara jag hade lyckats ta mig igenom säkerhetskontrollen.
Den här gången gick det finfint och jag traskade igenom utan fadäser. Bakom mig hade det nu hunnit bildas en liten kö så när jag var redo för att få mitt halsband påsatt var den gröna tanten upptagen med någon annan resenär. ”Hallå” skrek jag, ”ursäkta mig!”.
Min jättetant lämnade utan en sekunds tvekan sitt uppdrag med att försöka identifiera terrorister och kom fram till mig. Jag lämnade över mitt halsband till henne och medan vi står där – tätt ihop – ser hon mig i ögonen och säger: ”Darling, borde du verkligen vara ute och resa på egen hand?”
Det är ju en bra fråga.
Vid nästa tillfälle var jag i alla fall inte ensam. Pojkvännen och jag skulle till London över helgen och vi var – vår vana trogen – ute i god tid, den här gången på Kastrup.
Återigen en säkerhetskontroll och jag var full av tillförsikt. Alla mina läppglans (jag räknade dem vid något tillfälle och insåg att jag har fjorton stycken i handväskan) låg ordentligt i en plastpåse som jag la upp på bandet.
Det pep inte ens när jag gick igenom och jag såg framför mig en lång härlig shopping på Kastrup. Plötsligt säger den kvinnliga kontrollanten: ”Är det här din handväska?” Hon håller upp min väska som om den innehöll en bomb. ”Absolut” svarar jag. ”Vad har du i den”, undrar hon.
Vilken fråga! ”Vad har jag i den?” Det finns väl inte en kvinna som vet vad hon har i sin handväska! Fråga istället vad hon inte har! Så jag sa glatt ”Det vet jag inte, du får gärna titta”.
Kontrollanten stoppar ned handen i min väska och fiskar upp en burk av något slag. ”Vad är det här?” undrar hon. ”Åh”, säger jag överraskad, för det här hade jag garanterat glömt att jag hade i väskan, ”det där, det är bara mitt pepparspray!”
Det blir plötsligt mycket tyst runt omkring mig. Ja, alltså, jag hade ju köpt det där pepparsprayet i ett parfymeri i stan och tänkte att det kan alltid vara bra att ha till hands någon gång. Inte tänkte jag på att det låg där längst nere i väskan och skramlade. Och det var som senare sa till pojkvännen: hade jag kommit ihåg att jag hade ett pepparspray i väskan så hade jag självklart lagt ut det innan vi åkte…
Den kvinnliga, mycket trevliga, förresten, kontrollanten såg allvarligt på mig och sa: ”Det här får du inte ta med dig”. ”Det gör inget”, sa jag, ”du kan behålla det. Kan vara bra att ha, kanske”.
Hon såg fortfarande mycket allvarlig ut och tog sats igen: ”Alltså, det här är allvarligt. Det räknas som vapensmuggling och jag måste tillkalla polisen”.
VAD??? Min hjärna kunde liksom inte ta in den här informationen. Jag bara stirrade på henne.
Bakom mig suckade Pojkvännen och sa: ”Vi skulle ju hinna med en lunch också…”
Hur det nu var måste den söta kvinnliga kontrollanten ha förstått att mitt uppsåt inte hade varit att kapa något flygplan, för efter några samtal – definitivt till polisen på Kastrup – sa hon att polisen inte behövde komma dit. Jag skulle bara skriva under ett papper där jag erkände vapensmugglingen.
Sagt och gjort, jag satte min signatur på formuläret och den gulliga kontrollanten började riva av min kopia. Då får jag plötsligt syn på att en av kopiorna är på rosa papper och jag skriker ivrigt: ”Snälla, jag kan väl få den rosa?”
Det fick jag och den ligger nu i en låda hemma hos mig som en påminnelse om det absolut värsta brott jag någonsin har begått.
Så frågan om jag borde flyga ensam skulle väl egentligen omformuleras till om jag borde flyga överhuvudtaget?
Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som när hon tänker efter faktiskt inte har flygit på länge..)