Mina Darlings!
Jag har ett skojigt uppdrag för Radio P4 så här på sommaren och det är att skriva och läsa upp en krönika varje vecka. Krönikan ska handla om kul och knäppa grejer som har hänt i mitt liv och det är ju en hel del… Jag har lagt upp några av de tidigare krönikorna är på bloggen och här kommer den här veckans. Ni som har följt min blogg under längre tid har kanske redan läst det, men jag lovar – detta är värt att läsa om igen….

Håll till godo – här kommer ”Peter på Ambulansen”:

”Jag är en mästare på att slingra mig undan sådant som jag inte gillar att göra. Anledningen är enkel – varför ska jag tvingas göra trista saker om jag inte har lust? Det är helt enkelt mycket bättre om någon annan gör det, brukar jag resonera.

Allt som har med underhåll av min bil räknas dit. Det är hur tråkigt som helst att tanka, fylla på spolarvätska och, framför allt, att tvätta bilen. När det börjar bli dags för något av det lånar jag därför påpassligt och välvilligt ut bilen så att det blir gjort av någon annan. Jag lyckas med den här strategin förvånansvärt ofta, faktiskt. Men inte alltid.

För ett tag sedan insåg jag att bilen var så smutsig att jag faktiskt inte stod ut med att köra omkring med den längre. Dessutom var det en fantastiskt solig dag och kombinationen drev mig till en bensinmack med tvättinrättning. Nu är jag av förklarliga skäl väldigt ringrostig när det gäller biltvättar så jag gick in till killen i kassan och bad honom att noggrant berätta hur jag skulle göra.

Jag fick en fantastisk beskrivning som vilken 3-åring som helst hade kunnat fatta och körde in bilen i tvätthallen. Sedan klev jag ur och stoppade in polletten enligt instruktionen och stod nöjd utanför i solen och tittade på när min bil tvättades.

Plötsligt kom en bil och ställde sig i kö bakom mig till tvätten. En kille kliver ur och jag säger: ”Hejsan, jag står här och funderar på om det är så bra att den där sitter kvar på taket”. Jag pekade på radioantennen på min bil samtidigt som den stora tvättrullen långsamt närmade sig.

Killen sa inte ett ord, kastade en snabb blick in i tvätthallen och slängde sig sedan rakt in i schamponeringen och började skruva av min antenn. Jag stod utanför och skrek åt honom att omedelbart gå ut därifrån. Det flög nämligen schampo åt alla håll och han var ruskigt nära att få samma behandling som bilen.

Några sekunder senare kom han ut till mig med antennen i handen. Jag försökte generat borsta av honom lite schampo. Han förklarade att det absolut inte hade varit bra om antennen hade varit kvar på taket. Det hade kunnat bli en dyr historia, sa han. Jag hade ingen som helst lust att fråga exakt hur dyr. Det var liksom illa nog som det var…

Sedan stod vi där och småpratade tills min bil var färdig. Och det är då den här killen verkligen visar vad han går för. Han tar nämligen min radioantenn, går tillbaka in i biltvätten – och skruvar på den igen! Jag var – för ovanlighetens skull – fullkomligt mållös. Och otroligt imponerad. Vilken gentleman.

Det bästa jag kunde komma på att säga var: ”Du är min hjälte – skulle jag kunna få skriva om dig i min blogg?” Killen log och sa; ”Självklart, du kan säga att det var Peter på Ambulansen, så vet folk vem jag är”.

Här kom naturligtvis delvis förklaringen till varför han hade agerat så snabbt när han såg vad som var på väg att hända. Jag tackade honom igen och han sa glatt att jag bara kunde säga till nästa gång jag tänkte tvätta bilen, så skulle han komma och skruva av och på antennen.

Peter på Ambulansen – jag har sagt det förut och jag säger det igen: Världen behöver fler män som du. Många fler.”

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som faktiskt inte har tvättat bilen sedan dess…)

Mina Darlings!

Vissa saker i livet är det faktiskt bäst att bara kapitulera inför. Sådant som till sin natur är så omöjligt att förändra att det vore slöseri med tid att ens försöka. Att slita en hängiven, grillande man från sin grill är en sådan sak. Det kommer högst troligt att bli en handgriplig kamp och då kan vi flickor nästan säkert inte vinna. Mitt råd? Ge upp och ägna dig åt något kul istället!

Om någon borde veta, så är det jag. Jag har för sjutton skrivit en hel bok i ämnet! Visserligen tillsammans med en man, men ändå. Sett så här i efterhand borde jag ha låtit bli, men så är det med mycket man gör – eftertankens kranka blekhet…

När boken ”Kvinnor vid grillen” kom ut var den en sensation. Clas Petersson (som skrev alla recept) och jag flängde runt och blev intervjuade till höger och vänster och det skojigaste var när TV4 bjöd in oss till morgonsoffan. Clas förberedde sig på sedvanligt tjusigt och proffsigt sätt och hade massor med råvaror med sig till TV-huset. Meningen var att ”vi” (ha!) skulle stå och grilla uppe på taket samtidigt som de filmade och intervjuade oss.

Programledare var Anna Lindmarker och Staffan Dopping. Båda två var otroligt fascinerade över att någon kvinna överhuvudtaget hade kunnat komma på tanken att försöka ta grillen ifrån mannen. Vid den tidpunkten var även jag det. För jag hade fått se prov på den bistra verkligheten…

I boken har jag intervjuat ett antal kända män som får berätta hur de ser på en Kvinna vid Grillen. De är i tur och ordning: Mark Levengood, Lasse Anrell, Steffo Törnquist, Curt Lundmark, Lars-Åke Wilhelmsson, Jesper Aspegren och Carl Jan Granqvist.

Det var mycket testosteron på sina håll och jag kan bara säga att en del av dem gav ganska väntade svar – andra var fullkomligt chockerande. Vem kunde till exempel tro att svärmorsdrömmen Jesper Aspegren skulle säga följande: ”Kvinnor kan inte grilla och det kommer att ta generationer innan de lär sig”.

Så när Staffan Dopping i direktsändning frågade hur jag brukar göra när jag grillar var svaret förstås både ärligt och rakt: ”Jag har aldrig grillat i hela mitt liv. Jag får inte”. Det var hur kul som helst. Här hade de släpat upp oss på taket på TV4, förberett med en grill, sminkat oss och fixat våra hår och Staffan hade antecknat en massa frågor han skulle ställa till mig (det råkade jag nämligen se) och så släpper jag denna bomb.

Det blev helt tyst uppe på taket. Kameran gick och Staffan Dopping stod och kippade efter luft. Jag log och Clas grillade. Det var precis som det brukar vara i varenda svensk trädgård med andra ord! Med undantag för att mina bröstvårtor stod rätt ut på grund av att det var svinkallt där uppe på taket. Möjligen.

Om inte grillningen hade varit så otroligt viktig för männen så hade säkert inte hämnden för boken heller blivit så kraftfull. Två år senare (det tar lite tid att göra böcker) damp nämligen boken ”Killen vid grillen” ned på disken. Jag kan bara föreställa mig vad författaren Jonas Borssén måste ha gått igenom rent mentalt när han såg ”Kvinnor vid grillen”. Hur dåligt sov han på nätterna? Drömde han mardrömmar? När beslutade han sig för att hämnas?

Själv hade jag för länge sedan gått vidare i livet så jag tyckte det var jättekul med den här boken. Så kul, faktiskt, att jag ringde upp Jonas Borssén och frågade om vi inte skulle göra något ihop. Jag menar, med två så lika boktitlar och allt. Kunde ju bli riktigt skojigt. Tänkte jag. Det tänkte inte han.

Om man skulle våga sig på att tro att jag på något sätt startade en trend med min bok, så måste det ha varit trenden ”Machogrillning”. Killarna slog verkligen tillbaka med full kraft! I år är till exempel de två storsäljande grillböckerna skrivna av machokillarna Börje Salming och Per Morberg.

Så jag anser detta slag förlorat. För gott. Och som den goda förlorare jag faktiskt är kommer jag i sommar – precis som alla tidigare somrar – att nöjd och glad fortsätta vika servetter, blanda sallad, göra marinader och duka.

För när grillen tänds och de blodiga biffarna slängs på gallret och Mannen står där, knappt synlig i grilloset, då sitter jag lugnt tillbakalutad i en stol, vippandes på mina små högklackade skor och läppjar på ett glas rosa champagne.

Och jag är såååååå lycklig…

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (och ja – det FINNS några exemplar av boken kvar, som går att köpa på www.fluffbabes.se)

Mina Darlings,

För mig och andra som är uppväxta i Mälardalen är det lika självklart att någon gång ha åkt finlandsfärja på semestern som det är för alla skåningar att tura till Helsingör. Det är bara något man gör – åtminstone en gång i livet… Om det blir fler än en gång beror på hur starkt psyke man har.

Pojkvännen, som är född i Blekinge, hade när vi träffades naturligtvis aldrig åkt finlandsfärja i hela sitt liv. Han jobbar bland annat med reklam och behöver känna ”den svenska folksjälen” och därför bestämde jag att han skulle få en resa av mig i present. Låt mig understryka att en resa med finlandsfärja inte är något för folk med klena nerver. Detta är ”hard core” från början till slut!

Eftersom det var första gången för Pojkvännen tänkte jag att han behövde få vänja sig lite långsamt. Så jag beställde en hytt på 11:e våningen, en så kallad ”redarhytt”. Lite dyrare än de andra och med den ovärderliga fördelen att endast de som bor på våningen kan komma in i korridoren. Eftersom jag har åkt ett antal gånger, bland annat på företagskonferenser, förstod jag värdet av detta.

På en finlandsfärja finns det massor av matställen – allt från enkla cafeterior till flotta restauranger med endast ett tiotal bord. Jag hade bokat på en liten intim italiensk restaurang, återigen för att Pojkvännen inte skulle chockas svårt redan från starten. Vi får inte glömma att detta var innan ”Färjan” sändes på Kanal 5, så de som inte själva hade varit ombord hade ingen aning om vad de skulle möta.

Efter en god middag var det dags för oss att konfrontera Verkligheten.Vi tog oss ned till nattklubben, satte oss vid ett bord och beställde in varsin Gin & Tonic. ”Ska det vara en sexa eller en åtta” undrade kyparen. Själv är jag ju van vid betydligt svagare grejer men eftersom det inte fanns som alternativ så tog jag en ”sexa” gin. Kyparen kom tillbaka med våra drinkar och jag tog en första klunk. Och höll på att svimma.

Inte gick det att hälla på mer tonic i glaset heller, det var liksom fullt. Så jag tillkallade kyparen igen och bad om ett extra glas så att jag skulle kunna hälla ut lite av häxblandningen och fylla på med tonic. Han stirrade på mig som om jag var galen och skrek: ”HÄLLA UT – aldrig i livet! Jag hämtar ett större glas”.

Nu hade resan startat, den saken var klar. Jag lyckades väl på något sätt trycka i mig den där G&T:n – möjligen med viss assistans av Pojkvännen – och vi reste oss för att gå och se om det hände något skandalöst på något annat ställe. Vi hann inte mer än ut till trappan, som leder genom alla våningarna på båten, förrän vi stötte på en tämligen överförfriskad herre i träningsoverall, lite så där lagom rödbrusig, ni vet. Han kastade en blick på mig och sa: ”Heeeej, när ska du uppträda?”

Nu vill jag bara påpeka att varenda människa jag har berättat det här för omedelbart börjar gapskratta och jag vet ärligt talat inte vad de ser framför sig, men låt mig säga att jag var mycket ordentligt klädd. I kritstrecksrandig dräkt med väst och slips. Jag blev så klart jättesur medan Pojkvännen höll sig i trappräcket och skrattade så han skrek.

Ni har säkert också slutat lyssna nu (och förmodligen borde jag stanna här…) men det var faktiskt en trollkarl som skulle uppträda senare på kvällen och jag är övertygad om att det var ASSISTENTEN som den här mannen trodde att han såg framför sig. Eller OK – fortsätt skratta. Jag bjuder på det.

Vi hamnade så småningom på discot – det är verkligen jättekul på finlandsfärjor – och nu var det fullt ös på dansgolvet. Pojkvännen och jag gick upp och dansade och när han senare med egna ord berättade om den syn som mötte honom när han hade snurrat ett varv på golvet och vände sig tillbaka mot mig, så förstår jag att han blev skakad. Jag är normalt sett en ganska ordentlig person, tro det eller ej, men nu fick han alltså se mig – med min ena högklackade sko i högsta hugg – beredd att hugga den i huvudet på en kille som stod i närheten.

Det Pojkvännen INTE hade sett var att den här killen plötsligt hade kommit fram och tagit ett rejält skamgrepp på mig bakifrån. Jag blev naturligtvis rasande och hade bara en tanke i huvudet: ”Han ska dö…”.

Ja, det där löste sig till slut på bästa sätt, som det brukar göra, och vi bestämde oss för att söka oss tillbaka till vår lilla oas på 11:e våningen. Dit ingen utan nyckel kunde ta sig in i korridoren ens, ni minns? Nu förstår ni kanske varför det var så viktigt? På vår våning bodde bara ordentliga par som var ute på kärlekssemester och liknande. Perfekt!

Hemresan var mycket lugnare. Det enda som var extra kul var när vi tog oss till taxfreebutiken – den får man bara inte missa och jag hade ivrigt försökt berätta om flaskor med likör i form av askungeskor och liknande. Pojkvännen kunde inte låta bli att uttala sig kring det faktum att man verkade sälja enorma mängder öl – man kunde köpa hela flak x 5 till fantastiska priser. ”Men hur sjutton får folk hem all öl – de flesta har ju inte bilen med sig”.

En i personalen hörde den här kommentaren och kom raskt till vår undsättning: ”Det är inga problem – man kan köpa lilla vagnen (han pekade på en liten dragkärra) eller stora vagnen”.

På finlandsbåtarna löser man nämligen alla problem du kan tänkas ha…

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som när hon tänker på det faktiskt inte har åkt färja sedan dess…)

Mina Darlings!
Vilken underbar nyhet. I ”Sommar” i P1 berättade Ulf Malmros om när han missade chansen att bli miljonär. Robert Aschberg hade för flera år sedan räckt över en pärm till honom under en lunch och sagt: ”Läs den här, det är en deckare. Killen är journalist. Han har redan tre böcker klara”.

Ulf Malmros tyckte att det lät superfjantigt eftersom killen inte ens hade ett förlag. Trots att han var journalist. Plus att han tycker att deckare är det sunkigaste som finns och att det är något man som regissör undviker som pesten. Så Ulf stoppade pärmen i en bokhylla och där stod den och samlade damm i flera år.

Nu efteråt – när han vet att det var Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” som fanns i pärmen – inser han att han hade kunnat vara mångmiljonär idag.

MEN – det är inte det som gör honom till en Fluffbabe utan följande svar på frågan om vad han hade gjort med pengarna som filmrättigheterna skulle ha inbringat:

”Jag skulle gå omkring i guldkläder och bäras runt i en guldstol i Vasastan. Och så skulle jag skänka pengar som en galning”.

Kan man annat än älska den här killen från och med nu?

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som också vill gå i guldkläder och skänka pengar)

Mina Darlings!
Varför händer sådant här mig hela tiden? Jag bara frågar…. Nyss var jag på ICA Maxi för att proviantera inför helgens mysiga utflykter till havet! Det började med att jag skulle ta en varuvagn. Framför mig står en tjej och sliter med ett mynt och en vagn, som inte vill släppa taget om sin kedja.

Jag går fram och säger att jag kan prova med mitt mynt istället. Samma resultat. Kedjan sitter som berget. Bakom oss står nu också en man och väntar tålmodigt. Vi frågar tillsammans om HAN kanske skulle vilja försöka. ”Ja, visst” säger han, går fram till vagnen, lägger i myntet och drar ut vagnen. Utan problem.

”Jaha, det är ju typiskt att det ska behövas en man till det här”, säger jag. Han ler.

När jag har handlat klart och ska lägga in mina kassar i bilen råkar jag tappa bilnyckeln som åker in under bilen. Långt in under bilen. När jag står där på knä (livrädd för att min klänning är så kort att trosorna kommer att synas) inser jag att jag faktiskt inte får tag i nyckeln. Jag når inte så långt in.

Vem kommer då, om inte samma kille som innan. Han ser mig på marken och ser lite undrande ut. Det finns inget annat att göra än att be honom om hjälp. Igen.

Jag upprepar: varför händer sådant här mig – hela tiden?

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som inte tänker åka till Maxi på flera dagar)

Mina Darlings!

På heder och samvete – jag hade verkligen bestämt mig för att aldrig, aldrig prata mer om det här, men även jag drabbades på något sätt av den allmänna bröllopsyran som har pågått i månadsvis nu och som liksom bara verkar fortsätta. Av den anledningen har jag faktiskt inte kunnat undgå att tänka på Kungen och mig. Och på de två gånger jag verkligen inte gjorde honom glad…

Den första gången var på Ulrikdals slott för flera år sedan när Kungen skulle avtäcka den pandastaty som han i egenskap av ordförande i svenska världsnaturfonden WWF’s förtroenderåd hade fått i 50-års present. Jag råkade vara där för utgivningen av en bok och när det var dags för avtäckningen blev samtliga som fanns på kansliet – inklusive jag själv -utkommenderade på gårdsplanen för att titta på.

Det ösregnade. Alltså på det där ”katt- och hundsättet” som är så kul, egentligen. Så jag krävde ett paraply och travade glad i hågen ut och ställde mig framför statyn tillsammans med alla andra. Och så kom kungen. Och ställde sig bredvid mig. Han hade inget paraply.

Min första tanke var så klart – även om ingen numera tror på det – att fråga om han ville dela paraply med mig. Men så drabbades jag av osäkerhet. Hur tilltalar man en kung egentligen? ”Vill Ers Majestät stå under mitt paraply”? Vill Kungen dela paraply med mig?  Ju mer jag tänkte på det desto töntigare lät det. Och hela tiden fortsatte regnet att ösa ned.

Jag vill bara påpeka att om jag HADE SETT att SVT stod och filmade oss, så hade jag nog varit lite snabbare i tanken men nu blev det som det blev. Någon från WWF höll ett litet tal, överlämnade gåvan och gav ordet till Kungen, som nu var helt genomblöt – inte bara av regnet från himlen, utan också från det vatten som fullkomligt FORSADE från mitt paraply och ned på hans tweedkavaj.

Under tiden gick mina funderingar kring om han verkligen skulle ta så illa upp om jag sa ”Darling, har du lust att stå med mig under paraplyet”? Denna fråga får vi dock aldrig veta svaret på, för nu var det dags för Kungen att gå fram och avtäcka sin pandastaty och kvar stod jag under mitt paraply.

Strax innan klockan tjugoett samma kväll – innan TV Aktuellt – kunde man i Lilla Journalen höra Ingrid Schrewelius uppsluppet berätta om evenemanget. Och se bildbeviset i form av en genomvåt kung som försökte behålla lugnet medan vattnet forsade ned på honom. Jag står bredvid honom med sammanbitna tänder, krampaktigt hållandes mitt paraply.

Det där var väl en goding, va? Vänta bara – det blir ännu bättre. Inte ens en vecka senare var jag och Pojkvännen på restaurang Gondolen i Stockholm och åt middag. Vi satt vid ett bord ganska nära ingången och för att man skulle slippa bli störd av gäster som travade ut och in hade de hängt upp ett draperi som liksom fungerade som en vägg ut mot garderoben. Himla fiffigt och effektivt, faktiskt.

Plötsligt säger Pojkvännen: ”Kolla, där kommer Kungen”. Han hade fått syn på honom genom en pyttliten glipa i draperiet. Det där trodde jag förstås inte på – inte minst på grund av att det verkade så osannolikt med tanke på vår blöta sammanstötning några dagar tidigare.

”Äh, du skämtar”, sa jag och passade samtidigt på att blixtsnabbt rycka isär draperiet för att kolla om han lurades. Det gjorde han inte. En och en halv meter ifrån mig kom helt enkelt Kungen och hans SÄPO-vakter. De tvärstannade och vakterna började famla efter sina vapen. Kungen, ja han vacklade till och försökte hitta något att stötta sig mot.

Ni kan ju tänka er själva – de trodde så klart att det VAR en vägg och plötsligt rycks den undan och där sitter jag. Och stirrar kungen rätt in i ögonen. En sak är dessutom fullkomligt säker – han hade INTE hunnit glömma vårt sammanträffande några dagar tidigare. Kanske hade han inte ens helt kommit över det. Jag vet inte.

Det jag vet är att jag lika snabbt drog ihop draperiet igen och lutade mig tillbaka i stolen. Och blundade.

Nu – många år efteråt – vill jag slutligen säga det jag borde ha sagt där och då: ”Snälla Kungen – förlåt!”

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som ångrar sig djupt)

Mina Darlings!
Det här är ju hemskt, men jag måste berätta det ändå. Detta är trots allt ett ställe där vi håller oss till sanningen. Kosta vad det kosta vill.

Eftersom det var så fantastiskt väder idag, bestämde Fluffbabe Gold och jag att vi skulle överge kontoret och istället ta vårt jobbmöte med supergullige Christian hemma i min trädgård. Naturligtvis under devisen att man aldrig får missa ett tillfälle att njuta av livet.

Jag hade handlat jordgubbar och insåg med ett sting av besvikelse att det inte var någon mening att bjuda på roséchampagne, eftersom både Christian och Gold körde bil.

Så där fick vi sitta och dricka vatten och espresso till jordgubbarna. Supertrist. Vad händer då? Efter lite drygt en timmes möte är det någon som börjar prata om champagne och jag är ju inte sen att ta upp den tråden och förklara just hur jag hade tänkt och varför vi drack vatten. Då säger Christian: ”Ja, men hade vi börjat redan när jag kom, och bara tagit varsitt glas, då skulle vi ju ha kunnat köra när mötet var klart”. Och Fluffbabe Gold höll med.

Jag var stum av lika delar chock och skam. VARFÖR hade inte jag tänkt på det?! Och nu var det definitivt försent…

Detta kommer aldrig – jag säger aldrig – att hända igen. Det svär jag på.

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som helt enkelt får skärpa sig)

Mina Darlings!
Säga vad man vill om Victorias klänning, som var jättetjusig så klart, men då skulle ni se den klänning som Per Engsheden sydde åt mig när jag fyllde år för ett antal år sedan! Nu har det ju skrivits så mycket om hur minimalistisk han är, men han kan annat också.

Min klänning var (ja, den är fortfarande)  en dröm i korallröd spets, fullkomligt överöst av Swarovskikristaller! Jag minns hur engagerad Per var i vilka SKOR jag skulle ha till den. Den här killen gör ingenting halvdant kan jag säga. Att hitta skor som passade till korallrött var inte så himla enkelt, men till slut hittade Per ett par Versace-sandaler som han ringde mig och bad mig gå och kolla på.

Till och med den kräsne Pojkvännen (som ju inte alls gillar mina Tods för att de inte har klack) jublade över klackhöjden. De var 12 centimeter och ganska omöjliga att gå i. Men vad gjorde det? Jag hade dem när jag stod och drack champagne och under middagen.

Och nu har de förpassats till den avdelning som går under namnet ”Sängkammarskor”.

Där passar de alldeles utmärkt…

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som måste öva mer på så pass höga klackar)

Mina Darlings!

Detta har varit en dag fylld av goda gärningar. Jag var nämligen på ICA Maxi idag och shoppade – och hade jättekul! Meningen var att jag bara skulle handla mat till middagen ikväll (lite scampispett att lägga på grillen) men plötsligt drabbades jag av en enorm inspiration och började rusa omkring och handla nyttigheter: badsalt och tvättsvamp till vår spa-helg (det ska ju regna) massor av skojiga isglassar (hur kul som helst), nya chips (ugnsbakade som jag har sett på tv-reklam), värmeljus (vaddå sommar – man har ljus för att det är mysigt) – och så vidare.

Plötsligt hör jag ett äldre par som förtvivlat säger till varandra: ”Ja, men det måste ju finnas termosar här någonstans”. ”Jajemän”, skrek jag, ”dem har nyss hittat. Följ mig, så får ni se”.

Sedan lotsade jag dem elegant några hyllor bort och demonstrerade sortimentet. De var förvånade men tacksamma.

En stund senare stod jag och plockade ruccolasallad i lösvikt när en tjej kom fram och högg en färdig påse med ruccola. Jag kunde så klart inte låta bli att hjälpa till här också och sa: ”Du får ursäkta, men den här ruccolan i lösvikt är så mycket bättre än i de förpackade påsarna!”

Hon blev också jätteglad och satte genast igång att ösa sallad.

Själv åkte jag oerhört nöjd hem och tänkte att ju snällare jag är mot folk, desto gladare blir jag. Och när jag är glad – ja då är jag faktiskt lycklig.

Fantastiskt så enkelt det är…

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (på väg att mata Den Lilla Katten, som plötsligt dök upp hemma hos oss – utmärglad och kärlekstörstande. Mer om den senare…)

Mina Darlings!
Jag har precis varit med katten Chilli hos veterinären för vaccinering. Det var en helt ny veterinär som började med att rygga tillbaka när han kom in och precis hörde mig säga: ”Chilli, sluta tramsa dig – jag har ju sagt att det bara är en vaccinering. Ingenting farligt.”

Det var medan Chilli var kvar i buren. När han sedan klev ut på undersökningsbordet höll veterinären på att svimma. Chilli är ju som ni alla vet en mycket kraftfull man i sina bästa år (Pojkvännen sa igår att det är med nöd och näppe han tar sig igenom kattluckan nu) och ingen man kastar omkring med, precis.

- Är han frisk, frågade veterinären.

- Absolut, och dessutom otroligt glad och lycklig! svarade jag glatt.

- Äter han något slags viktminskningsfoder?

- Nej, hur kul tycker du själv att det skulle vara att hamna på något trist ålderdomshem och bli liggandes där i decennier? Det är väl bättre att ha kul medan man är frisk och kan njuta av det. Samma sak måste så klart gälla för Chilli.

Jag är inte helt säker på att han höll med mig, men för mig är saken klar – om jag själv tar ett glas champagne eller två för att jag älskar livet, hur skulle jag då kunna tvinga stackars Chilli att äta bantningsmat?

Dessutom visade det sig att Chilli alldeles på egen hand har gått ned ett halvt kilo sedan vi var där sist. Nu väger han bara 8,3 kg.

Puss & Kram från er egen Fluffbabe Blondie (som tycker att livet ska vara rättvist)